Fågelskådning från köksfönstret
Det fanns alltid mycket fåglar vid fågelbrädet utanför farmors och farfars köksfönster. Hemma hos dem lärde jag mig skilja på blåmes och talgoxe samt att talgoxen säger ti-ti-tu. Jag bläddrade ibland i deras tummade fågelbok, där de också hade gjort anteckningar om ovanligare fågelobservationer. Ett litet, litet fågelintresse vaknade hos mig.
Med åren kom jag att få så många andra intressen att fågelintresset liksom aldrig hade möjlighet att komma fram. Under mina ca tio år (som vuxen) i Ekenäs gjorde jag mest allmänna sporadiska fågeliakttagelser - såg sparvarna inne i häckarna, hörde det kvillrande ljudet av sidensvansarna och såg hur de vackra fåglarna slog sig ner i en rönn, tittade på talgoxarna som besökte vår balkong och knackade med näbben på vårt fönster, och en gång sökte jag upp i vår fågelbok en liten fågel med vitt huvud som jag sett under en promenad - en stjärtmes.
Så flyttade vi till Lappvik i somras. På hösten satte vi upp ett fågelbräde utanför köksfönstret. Ganska snabbt började fåglarna anlända. Först kom de vanliga men väldigt trevliga talgoxarna och blåmesarna. Så kom en liten punkare, tofsmesen. En dag var där en liten en med vitt huvud - fram med fågelboken - javisst ja, stjärtmesen! Fågelboken fick nu ligga framme i köket, för nästan varje dag fanns det nya fåglar vid fågelbrädet: svartmes, talltita, rödhake, bergfink, grönfink... Oj vad det var roligt och spännande! Jag kunde komma på mig själv med att bara sitta och titta på de små fjäderklädda varelserna, hur de hängde i talgbollen eller hur de tog ett frö i näbben och flög upp i närmsta björk. Och så en dag kom domherrarna! Å, vad de var vackra. Åtminstone åtta stycken hade vi där samtidigt. Som röda prydnader satt de i björken då de inte sökte mat åt sig.
En dag såg vi en skogsmus som försiktigt kilade omkring bland nerfallna solrosfrön. Tydligen bodde den under stenmuren där bredvid. Den blev modigare och modigare och en dag var där två stycken. Vi lät dem hållas, de var ju så söta. Men då de styrde sina snabba små steg mot huset, tog vi ändå det säkra före det osäkra och gillrade en musfälla. Det blev den ena musens öde. Den andra bor kvar och undviker skickligt röret som fällan är gömd i.
En annan icke-fågel besöker också matplatsen då och då, en ekorre. Den är nog rolig att se på men det är ju faktiskt fåglarnas mat, så ibland öppnar vi fönstret och försöker schasa iväg den. Det lyckas någon gång.
Vid vårt fågelbräde utspelas en del dramatik. En dag satt en blåmes på en krikonträdsgren. Den satt där tillsynes orörlig så vi trodde nästan den var död. Men så rörde den litet på sitt huvud. Länge satt den och såg helt slut ut. Så småningom piggnade den till och flög iväg. Den enda förklaring vi kunde komma på var att den hade ätit alldeles för mycket.
På samma sätt var det med en domherrshona. Tjock och matt satt den på marken med ett solrosfrö i näbben, rörde sig långsamt och flög inte iväg fast jag gick ut och böjde mig ner bredvid den så nära att jag kunnat i den. Tyvärr kvicknade den inte till såsom blåmesen utan senare samma dag hittade vi den död.
Det mest dramatiska hände en dag då jag inte var hemma. Min man såg någonting som han tyckte var en uggla uppe i en tall. Fram med kikare och fågelbok - ja, det var en sparvuggla! Han ropade på sonen som ställde sig på en pall vid fönstret men såg ingen uggla. Inte förrän fågelbrädet hade blivit tomt sånär som på en intet ont anande domherrshona. Då kom ugglan flygande och nappade åt sig den stackars honan. Dunen och spåren på marken var det enda som blev kvar. "Så kan det gå för såna små fåglar", sa vår treåriga son.
Trots förlusterna fortsatte domherrarna att besöka oss. Däremot försvann mesarna för en tid, faktiskt under den kallaste perioden. Men nu har de återvänt till vår glädje. Ugglan har vi inte sett till fler gånger men ett par andra större fåglar hälsar på då och då, hackspetten och nötskrikan.
Mitt lilla fågelintresse har börjat växa. Jag ser fram emot våren. Då ska jag flytta ut från köket och se vad vi har för fåglar bland buskarna och träden på vår gård och i skogen. Och så småningom ska jag lära mig känna igen också andra fågelläten än sidensvansens och talgoxens.
Åsa Sundström

Fågelmatning på Ramsholmen